Det har gått mer än ett år och jag vet inte hur jag känner. Har jag kommit över dig eller inte? Jag har raderat ditt nummer och även dig ur mitt liv, men bilderna och alla minnen är kvar. Du var min i nästan ett helt år, men halva tiden så va det inte bara mig du va med, utan även en annan. Något jag aldrig visste om, hela sanningen kom fram då du gjorde slut. Då du lämna mig på ett så kasst sätt, jag älskade dig, jag va så kär i dig att jag kunde dö. Jag minns allt du sa, alla dina ord, då du sa att för mig kunde du dö, att du aldrig älskat någon så mycket som mig. Men om det nu var sant varför blev det som det blev? Sa du bara dessa ord för att få mig vara glad? För att få mig att le, och du lyckades med du har även lyckats att krossa ett hjärta som redan var krossat. Att döda en själ som uppståd under en svår och kämpig tid. Du fanns för mig jämt, du gav mig det ingen annan gav. Jag trodde allt var äkta med allt var bara fejk vilket du erkände senare. Eller va det bara något du sa får att såra mig ännu mer? Jag har så många frågor men får aldrig några svar. Jag är totalt ute ur ditt liv, jag vet. Och du ur mitt, men ändå någonstans djupt i mitt hjärta sitter du och skär mig i hjärtat. För jag känner den smärtan, den är obeskrivlig smärtsam. Varför kan du inte bara ta dit pick och pack och dra, så jag kan komma tillbaka till mig själv och våga.. Med ett krossat hjärta har du fått mig att hata kärleken. Jag vet att du inte läser detta, du vet inte ens att jag tänker på dig varje dag nån gång under dagen, men jag vill skriva. Skriva och hoppas på att du en dag ska säga förlåt och mena det. Du vet att jag alltid kommer älska dig, även hur mycket jag än säger till alla att jag hatar dig, vilket jag gör.. Fast jag kan aldrig hata någon så mycket som jag en gång älskat.