Tänkte berätta om min uppväxt lite. Ni kan börja kolla på videon så kanske det kan förklara lite. Men som sagt jag är född i bosnien, föddes 1992 och det var då det började kriga i Bosnien och höll på ända fram till 1995, alltså 3 år. Vi blev utslängda från landet och va tvugna att fly, först bodde vi i Ungern i ca ett år och ungerska var mitt första språk, fast kan det dock inte i dagens läge. Men innan vi flydde från bosnien bodde vi i Bosnien i 11 månader under kriget, jag minns inget men är jobbigt när man tänker på vad mina föräldrar har gått igenom. Pappa var tvungen att springa ut i kriget för att hämta mat till mig och min syster, och när jag va 2 månader så fick jag en hög feber på 42 grader som oroade mina föräldrar och alla läkare att jag inte skulle överleva, svårt att hjälpa någon också när det krigar. Men se, jag lever! :) Det var en jobbigt tid för mina nära släktingar, många skadades och blev av med arm, ben eller blev dödade. Som sagt den tiden så krigade det inte bara i Bosnien utan även Kosovo och Kroatien, och dom som krigade var Serberna dom vill få ut alla muslimer.. Varför? Det vet jag helt ärligt inte. Men som sagt vi kom till Sverige och hade redan uppehållstillstånd eftersom några släktingar från pappas sida fanns här som även fixade det åt oss, jag började gå på dagis i skolan och gjorde allt för att passa in. Sen kom då jag blev tonåring och började 7:an då även mitt helvete började. Blev mobbad i 2 år om inte mer, fast inte lika mycket 3 året, folk gjorde allt för att kränka ner mig, alla visste vart jag hade mina svaga punkter, men tillslut börja jag stå på mig själv och säga ifrån vilket i längden gjorde att jag blev för kaxig och folk börja även ogilla mig för det. Har alltid haft något som har varit problem i mitt liv, i dagens läge är det mitt utseende, min kropp eftersom jag är rätt stor. Folk accepterar inte större personer ibland, utan många vill att alla ska vara smala, men så funkar det inte. Men men, åren har gått och jag tar studenten om 12 dagar typ och det känns underbart, hoppas på jag kommer in i högskolan i Örebro så blir jag lycklig. Nu har jag inte sagt mycket om mitt liv, men lite.
